Det tog mig år, men jag blev och är frisk
Nu har jag varit på hemmaplan i snart 2 månader och tiden bara springer iväg. Jag saknar England, de fina stunderna och de fantastiska människorna som jag fick möjligheten att träffa där. Jag är samtidigt tacksam över att vara hemma igen, hemma med min familj och mina vänner. Var sak har sin tid, brukar jag tänka och det är nog faktiskt så. Att jag faktiskt sitter här idag, det vågade jag aldrig ens tro på under dessa fem plågsamma år som nu passerat. Jag har inte glömt dessa år och hur dåligt jag mått, de är en del av mitt liv och en stor del i att jag formats till vad och hur jag är idag. Bilderna av dessa år börjar dock bli lite suddiga och jag får mer och mer distans till det hela. Jag har börjat se saker från ett annat perspektiv och accepterat den vägen jag gick. Det är ingen väg som jag någonsin skulle rekommendera eller välja, men jag hade ju faktiskt inget val. För vissa låter de förmodligen väldigt dumt när jag uttrycker mig så. Men jag valde faktiskt inte att bli sjuk, för hur kan välja det?!
Sen råkade mina sjukdomar vara psykiska, något som tydligen än idag anses vara lite tabu att prata om. Men vad har jag att skämmas för, skämmas för att jag blev sjuk.. Det har jag faktiskt aldrig gjort.
Men något jag inte ska hymla om är att veckorna innan hemresan präglades av mycket tankar hit och dit. Tankar om hur det skulle bli när jag kliver av planet på Frösön och sen in genom dörren till min lägenhet. Min lägenhet som under så lång tid varit min bästavän och värsta fiende. Men det gick bra, det går bra och det kommer att gå fortsatt bra.
De tog mig år, men livet blev och är bättre!
/Madeleneersson
