Jag vet inte om jag någonsin kommer att förstå det, de där som kallas livet.
Imorgon åker jag äntligen till Kroatien. Jag och världens bästa människa. Först vid lunch imorgon så sätter vi oss på tåget som ska ta oss till Sundsvall. Dit kommer vi redan vi tvåtiden och planet lyfter inte förän halv åtta på kvällen. Så tanken är att vi ska träffa min fina vän, äta lite mat och bara mysa innan vi beger oss mot själva flyplatsen. Jag ser fram emot den här resan så otroligt mycket, verkligen länge sen jag såg fram emot något så mycket som jag gör nu. Alla pratar om hut fint det är där borta, hur god maten är och att allt bara är så där bra att man vill tillbaka dit igen. Ska bli så underbart att i en vecka kunna kliva upp, äta hotellfrukost, ligga i solen, ta promenader, äta god mat och glass, kanske ta en cykeltur och bara ha det så där otroligt skönt. Sånt som både kroppen och huvudet behöver och mår som allra bäst utav.
Och gud så jag behöver komma iväg, som jag sagt förut att resa bort får mig att ta sådana otroliga steg framåt. Nu handlar det inte längre om framsteg i tillfrisknadet från anorexin, nu handlar det om framsteg i en massa annat. Det kom en period för kanske ett halvår sen då jag tog sådana otroliga steg i mitt tillfriskande från anorexin och där efter mådde jag faktiskt väldigt bra. Det var så mycket som föll på plats och jag kände äntligen att jag fick möjlighet att landa lite i mig själv. Sakta men säkert har dock en hel del annat börjat att smyga sig på igen, andra problem som jag för ett tag hade lämnat bakom mig har återigen börjat komma ikapp mig. Inget probelm som på något sätt skulle handla om mat eller träning, men exakt vad det handlar om är inget jag tänker beätta om här och nu. Men jag måste göra något, för jag varken orkar eller vill att det ska fortsätta som det gör nu. Ibland tvivlar jag på mig själv, om jag verkligen klarar av att gå igenom ännu en kamp trots att jag vet att jag hade styrkan att klara av anorexins sjukdom. Jag vet att jag kan och att det kommer att bli bättre, så jag borde inte ens tvivla på det. Det är precis som med anorexin det går inte att knäppa med fingrarna och så skulle allt vara bra. Anorexin tog tid, men jag accepterade det och jag blev frisk. Det här kommer förmodligen också att ta tid, jag har bara inte accepterat det ännu. Men jag vet att jag måste göra det, för det är först då som jag kan börja förändra något. Jag är ju så himla meveten om allt det här, jag vet hur jag funkar och känner mig själv så väl. Ändå är det något som just nu är lite starkare i mig än vad jag själv är. Jag har x antal gånger frågat mig själv
"Är det kanske meningen att jag alltid ska ha något annat än mig själv som styr vad jag vill och vad jag väljer att göra?"
Jag måste erkänna att det bitvis känns helt hopplöst och som att jag vill ge upp, men då slår det mig oftast det här med anorexin och vad jag faktiskt klarat av. Jag vet ju vad som krävs och att det kommer att kunna bli bättre. Och inte fan kan det vara så att det är meningen att vissa ska styras av något annat genom hela sitt liv, så är det inte. Jag tänker i alla fall inte tillåta att det ska få vara så. Jag vill leva ett liv som är värt att leva och för mig är det ett liv där jag kan göra det jag vill och styra mig själv. Jag kommer att leva så, kanske inte idag, inte imorgon eller kanske inte ens om ett år. Men en dag då kommer jag att göra det.
Förutom att njuta och ha det helt underbart en vecka i Kroatien nu så ska jag fundera, prata med min mamma, acceptera att det kommer att ta tid. Bestämma mig för att göra föändringar som kommer göra det enklare för mig själv. Jag vill hitta ett sätt att leva som jag verkligen mår bra av, där hela jag mår bra. PÅ RIKTIGT!
/Madeleneersson
