Att inte längre stå ut med att vara i sig själv
Jag höll på bli galen, jag höll på bryta ihop och ville inget hellre än att försvinna från min kropp och mitt huvud. Jag fick panik och orkade inte stå ut längre. Tillsist kom jag till gränsen som fick mig att träda ut, berätta hur det egentligen var och bara då lättade en sten från mitt hjärta. Jag har alltid tänkt att personer som sällan gråter och visar känslor är så otroligt starka. Men så är det inte, utan styrkan att faktiskt våga visa är betydligt bättre och så mycket starkare. Jag tyckte jag var stark som höll ihop så länge och kände mig så otroligt svag, värdelös och egoistisk den dagen då jag inte stod ut längre. Men nu i efterhand har jag insett att det jag gjorde var starkt, så mycket starkare än när jag försökt hålla allt inom mig. Jag fattar att jag varken var värdelös eller egoistisk. Jag gjorde ett klokt val och inte bara för mig själv utan även för andra och då framför allt min familj. Att vara stark är oftast motsatsen till vad vi tror att det är!
Om det inte vore för att jag tagit mig styrkan till att faktiskt visa hur det stod still, tror jag inte att de gått så bra som det gjort för mig. Det hade kommit en dag då jag lagt mig ner och inte tagit mig upp och då hade vägen tillbaka blivit ännu längre än vad ändå blev.
Ta dig modet och styrkan att tala om hur allt ligger till, det är en styrka och kommer kunna hjälpa dig innan det brister totalt. Jag har fått vård, behandling, stöd och hjälp av nära och kära. Men i grund och botten är det jag som gjort jobbet, jag som räddat mig själv. Jag är påväg att vinna mot den där jävla sjukdomen som dök upp i mitt huvud och höll på ta över mig helt och hållet.
Idag är det drygt 1 år sedan den dagen då jag öppnade mig helt och sa som det var. Idag öppnar jag mig så fort något känns fel, för jag vet att det gör att problemen inte alls växer sig lika stora. Det spelar ingen roll vad det handlar om för problem, men det känns så dumt och onödigt att låta dom växa sig så stora. Är det inte bra så säger jag det och är det bra då säger jag självklart det också. Det gäller att vara ärlig med sina nära, men framför allt med sig själv. Tillslut kommer ändå en dag då det är omöjligt att lura sig själv längre och om jag pratar om mig själv så hade jag inte fixat många dagar till om jag inte öppnat mig.
Nu funderar säkert många av er på vad det var som jag inte stod ut med och vad som gjorde att jag bara ville fly från mig själv. Det är så svårt att förklara och jag vet inte riktigt vad alla känslor kom ifrån. Det var hur jag börjat leva och jag förstod inte att det var en sjukdom jag var påväg att drabbas av. Den tog över mitt liv, all min vakna tid ägnade mitt huvud till att lyssna på anorexins röster. Den gjorde att jag drog mig undan från min omgivning och stängde in mig själv. Det var tankar om allt, mat, träning, framtiden, dåtiden, hur livet är och så mycket mycket mer.
Det bästa jag visste var att gå och lägga mig på kvällen för att sova, då blev de som en flykt och jag kunde slappna av lite. Tyvärr ringde klockan igen och det var dax för en ny dag, en ny dag enligt anorexins ord. En ny dag att försöka ta sig igenom, varje minut kämpade jag och vissa dagar var alla vakna timmar ett rent helvete. Ångesten var det värsta och vad jag än gjorde var det ångest. Men sen när du börjar gå mot tilltillfrisknade så måste vi utsätta oss för ångest och jag är faktiskt ett bevis på att man överlever ångest. Anorexins röst handlar om så mycket och förstör allt precis allt. Men det går att komma tillbaka, ta tillbaka sig själv igen och inte lyssna till anorexins ord. Nu vill jag inte fly längre, jag gillar att leva i mig själv och kan nästan längta tills att klockan ska ringa på morgonen. Det innerbär ju faktiskt en ny dag med nya möjligheter!
/Madeleneersson
