Som att någon hade kidnappat mig.
Mitt liv pågick faktiskt, samtidigt som jag undrade vart jag tagit vägen. Jag kände känslorna men det var inte jag som levde och jag kunde inte bestämma något. Jag bara fanns i det där helvetet som någon dum röst med en styrka omöjlig att förklara utsatt mig för. Allt var så märkligt och som en mardröm som varade i 24 timmar om dygnet i en tid som sträckte sig över månader. Som att någon kidnappat mig och plågade mig om och om igen. Jag saknade mig själv varenda jävla dag, men hur jag än vred och vände så var det enda jag kunde känna ångest och åter ångest. Det var ett inre krig, som ett inbördeskrig i mitt eget huvud och bättre än så kan jag inte uttrycka mig. Och nej min anorexi handlade inte om att jag ville vara smalast, att jag inte ville äta och att jag ville träna tills jag kräktes. De handlade om att jag inte orkade mer, jag trivdes inte längre i sammanhanget jag levde i och dom där kraven var inte längre av positiv verkan.
Inte konstigt jag är rädd för krav idag.. Men det kan jag leva med, bara jag slipper den där mardrömmen som jag levde i.
/Madeleneersson
