madeleneersson.blogg.se

Ja jag stod där, anorexin hade tagit med mig dit, till en plats där den var påväg att lyckas med vad den vill göra med en människa.  Den hade lyckats ta mig så långt att jag befann mig i något som var millimeter ifrån att spricka totalt. På något sett förstod jag där i den stunden att "oj, anorexin håller på att ta av mig mitt liv och inte bara psykiskt, utan även fysiskt."

 

Jag kommer så väl ihåg en kväll några dagar efter att jag fått höra alla de där orden som läkaren sagt till mig, alla varningar hon givit mig och alla konsekvenser som hon förklarade att denna jävla sjukdom givit mig. 

"Skulle jag dö nu 19 år gammal?"

Jag var formligen livrädd, skrek och grät av rädsla. Det var jag, mina två systrar, min mamma och vi satt hemma hos en av mina systrar och allt vara bara ett enda stort kaos. Jag hade sådan panik, det spelar ingen roll längre skrek jag samtidigt som jag grät för jag skulle ju ändå dö i hjärtsvikt. Mitt i allt så sa jag nog också att det var lika bra för oss alla, för allt kändes där och då bara helt hopplöst. 

 

Men alltså snacka om det var anorexin som talade där och då, för på vilket sätt skulle jag någonsin tycka att det hade varit lika bra om anorexin hade tagit mig hela vägen. De här som jag har nu är ju betydligt bättre och det har varit värt varenda sekund av slitet de inneburit, det förstår jag nu!