Jävla sjukvård
Det var så bråttom och jag kunde inte förstå varför. Jag blev bara ännu mer stressad och tyckte läkarna var inkompetenta, men dom kunde faktiskt sin sak väldigt bra måste jag vara ärlig att säga. Sen som jag skrivit tidigare så behandlade dom mig som skit och hade inte förmågan att uttrycka sig på ett professionellt sett. Men som sagt dom hade kunskap om anorexin och dess faror. Och att de var bråttom det hade dom ju faktiskt helt rätt i. Då förstod jag inte varför, men det gör jag idag.
För varje dag som gick så blev jag bara sämre och sämre, både psykiskt och fysiskt. För varje dag som gick så blev vägen till ett friskt liv allt längre och förutsättningar allt sämre. Det visste läkarna och det var det dom var tvungen att jobba utifrån. Dom kunde inte tillåta det att gå för långsamt i mitt tillfrisknade med risk för att det skulle dra ut på tiden och att jag skulle riskera att aldrig bli frisk igen. Det allra viktigaste var faktiskt att få stopp på svälten, se till att jag fick i mig energi och att min vikt och andra fysiska värden började vända åt rätt håll. Jag var så arg för jag tyckte inte att dom fattade hur jävla dåligt jag mådde rent psykiskt, men det var precis det dom gjorde. Min kropp och mitt huvud hade omöjligt kunnat varit så rubbat annars. Och det var där man var tvungen att börja, men jag tyckte att planen för hur det skulle gå till kändes alldeles för övermäktig. Skulle jag äta den maten och ha den viktuppgång som mål per vecka, jag trodde ärligt att det snarare skulle vara skadligt för mig. Att chocka kroppen så borde inte vara bra, trodde jag. Det var inte bara jag som tyckte så, människor i min omgivning tyckte också det lät alldeles för mycket och undrade om det verkligen var bra att de skulle gå så snabbt i en kroppslig förändring. Och ja man måste ha koll på kroppen när sådana snabba förändringar skall göras, men för mitt liv så var den vändningen livsnödvändig och den farten som dom önskade visste dom var okej för kroppen.
Men att göra det var ändå inte enkelt, för jag hade ju fortfarande anorexi och det krävdes ju så himla mycket efter som att den var så jävla dominant i mig. Anorexin talade högt och fick mig att ha väldigt svårt att se att det skulle ske så snabbt, det fanns inte i anorexin:s värld. På själva avdelningen så gjorde jag exakt som det var bestämt, men min kropp reagerade inte riktigt och planen gick inte som bestämt. Det gick för sakta och läkaren var påväg att slänga ut mig för att jag inte gick upp i vikt. Där satt jag, sjuk i anorexi och trots ständig ångest så gjorde jag precis som dom sa, men min vikt gjorde inte som dom sa. Då tänkte dom där mitt all stress om att jag var tvungen att gå upp i vikt istället slänga ut mig för att jag kostade pengar. Fyfan säger jag bara, jävla sjukvård.
/Madeleneersson
