I ett års tid..
28 april 2012 då sa jag tydligen dom där orden till tidningen och ja de hade alltid varit så, men nu ljög jag eller rättare sagt jag försökte nog lura mig själv. För dom orden var inte längre vad jag kände, utan det var vad jag alltid känt förut. Jag själv och alla andra förväntade sig att jag skulle känna så, det var bara så det skulle vara. Jag hoppades väl ändå någonstans att jag skulle få tillbaka den där känslan och låtsades som om inget var fel. Men allt hade redan börjat, det var i januari det året som jag började förändras och jag fattar inte hur jag stod ut i att vara kvar till januari ett år senare..
Jag får ont i magen av att tänka på året 2012 och jag kan inte förklara med ord vilken lättnad det var att börja året 2013 med att säga som det var. Bara den ärligheten gjorde att en del av min smärta lättade. Även om den tuffaste kampen var kvar, så hjälpte ärligheten mig på den vägen. För varför skulle jag dölja vad jag kände när jag inte mådde bra. Jag har inget svar på det, men jag vann ingenting på det heller. 2012 året då jag låtsades vara glad, låtsades må bra, jag skrattade och log enda tills jag kom hem och låst dörren om mig. För där inne vara det raka motsatsen, jag bröt ihop i princip varenda dag i 1 års tid. Jag var bara så ledsen och det gjorde bara så fruktansvärt ont. I ett helt jävla år levde jag så. Snälla ni som känner igen er i det här, gör något åt det och låt det inte gå för långt.
Jag vet inte hur många gånger jag frågar mina närmaste hur dom mår och jag ifrågasätter alltid om de verkligen är som dom säger. Dom kan säga att dom lovar mig, men det är sällan jag vågar lita på det fullt ut. Det handlar inte om att jag inte litar på dom, för det är egentligen dom jag litar på allra mest. Men jag är så jävla rädd om dom och om kunde låtsas, då vet jag att dom också kan det..
/Madeleneersson
