madeleneersson.blogg.se

Jag minns det som igår, ett av mina starkaste minnen från mitt liv när jag var sjuk i anorexin. Det var jag och min mamma i min lägenhet i Sundsvall, vi hade lite smått börjat att plocka ihop mina saker för flytten hem till Östersund. Jag skulle vika ihop en av mina tröjor, men mitt i själva processen så orkar jag inte längre. "Du mamma, jag måste lägga mig, jag orkar inte vika klart tröjan" och så la jag mig under täcket och där låg jag och såg på när min mamma fixade allt, för att jag 19 år gammal var helt förstörd och inte orkade stå upp den dagen. Ändå fattade jag inte att jag var allvarligt sjuk, det var ju min vardag och det är äckligt hur snabbt man vänjer sig. Det kändes som att det var så de skulle vara, det var så jag var och så mitt liv skulle se ut.

Alltså det låter så sjukt och det var precis vad det var, att jag inte ens orkade vika en ynklig jävla tröja..