Det är Anna, min ena syster
Mitt i alla skit så fick hon mig dagligen att skratta och det spelade ingen roll när, hur eller var så fick hon mig på andra tankar. Det var nog för att hon fortsatte behandla mig som Madelene och såg bortom min sjukdom. Hon gjorde ingen skillnad på mig då och innan jag var sjuk. Hon accepterad och vågade vara precis som vanligt mot mig. Hon visste att jag där mitt i anorexin ändå hade kvar en del av mitt riktiga jag och hon hade förmåga att plocka fram det hos mig. Det hon gjorde under den tiden är de få som klarar av, för folk i ens närhet blir så rädd för att säga och göra fel. Men det är ju egentligen det som blir så himla fel, men jag förstår att man kanske inte klarade av att hantera mig där och då, för det var inte lätt. Men hon fixade det och det är jag evigt tacksam för. Jag kunde stå i hallen eller ligga gråtandes i sängen när hon kom hem, men alltid sa något som plötsligt fick mig att le igen. Det är Anna, min ena syster som jag pratar om. Hon jag bodde hos, det var självklart för både hon och hennes pojkvän att jag skulle få bo där och hur fint är bara inte då? En lilla syster som var sjuk i anorexi och allmänt faktiskt rätt konstigt under den tiden, det spelade ingen roll för dom.
Här om dagen så fick jag ett sms av hon och jag kunde inte annat än att gråta.
"Förstår inte varför jag fortsätter läsa din blogg de gör så ont i mig att bli påmind om hur dålig du var, å grinar varje gång . Jag tackar varje dag för att du är tillbaka i ditt rätta jag <3 jag älskar dig så <3"
Det hon gjorde där och då, det kan jag aldrig någonsin tacka hon tillräckligt för!
Bjuder på den otroligt snygga bilden, haha 😂
/Madeleneersson
