Att jag aldrig behövde vakna igen
19 år gammal, nyss tagit studenten och för många av mina kompisar var det då livet började, men mitt liv och visa andra ungdomars liv var påväg att ta slut innan de ens börjat.
Jag ville inte dö, jag bara vissa stunder önskade att jag inte var med längre. För rent psykiskt så var jag inte med och att då kliva upp varje jävla morgon och mötas av den ständiga kampen, det var inget liv. Jag fanns fortfarande, men jag levde inte och det är en enorm skillnad. Med tanke på det tillstånd som jag dagligen befann mig i där och då så var det inte så konstigt att jag inte ville finnas kvar, för vad var det för mening att kliva upp varje morgon och bara finnas. Från sekunden att ögonen öppnades på morgonen tills att jag somnade på kvällen så var det bara en enda stor plåga. Såg ingen mening med något, utan de enda jag försökte med var att följa anorexin till punkt och pricka. För lyckades inte jag med det, då var plågan än värre, dagen än längre och ångesten allt större. Jag vet inte hur många gånger jag kollade på klockan om dagarna och aldrig kändes det som att den gick framåt. Varje vaken sekund gjorde så ont i mig och det bästa jag visste var när jag lyckades somna. Det var som att jag för några timmar kunde fly och varje gång hoppades jag på att vakna upp till ett liv som skulle vara värt att kliva upp till samtidigt som jag vissa kvällar önskade att jag aldrig behövde vakna igen.
Det går inte för i sin världen förstå hur anorexin känns om man aldrig varit där, för det gör med en människan i sin helhet är långt mycket värre än vad många av oss ens vågar tro.
/Madeleneersson
