Avdelning 4a..
”Här är ditt rum, det är här du ska vara och det är här du ska tillfriskna.”
Jag möts av ett kalt, tråkigt rum. Det fanns ett säng, ett bord, en stol och kanske en gardin om jag inte minns fel och där skulle jag bli frisk. Men det jag fick var ingen behandling, det var en förvaring där de kontrollerade att jag åt det jag skulle, mycket mer var det faktiskt inte. Och visst jag behövde mat, jag behövde komma ur svält, men på det sättet är och var inte optimalt för någon. Jag trodde jag skulle få vård, stöd och hjälp på alla de olika planen som var rubbat i mitt liv av anorexin, men det var tydligen inte så dom jobbade där. Den tiden, resursen och kunskapen fanns inte, majoriteten av personalen på avdelningen som jag låg på visste inte ens vad anorexi var. Att komma till en avdelning för att du är sjuk och behöver hjälp för att bli frisk borde upplevas som en känsla av trygghet och förtroende, men fallet var inte heller så. Jag fick ”mitt rum” och ärligt talat jag låste dörren om mig och där låg jag tills dom knackade på för att det var mat, tid för provtagning, vägning eller EKG. Maten kom serverad på en bricka, uppvärmd och rent ut sagt vidrig. Vill inte ens tänka på var den kom ifrån och hur den var upplagd. Jag var tvungen att sitta vid bordet i en halvtimme, med en personal sittande mittemot som granskade varje tugga jag tog, på riktigt tallriken var tvungen att vara slickad för att jag inte skulle behöva ta ersättning. Samtidigt som jag satt där och blev granskad så satt de andra i personalen och pratade, påpekade hur äcklig maten var, hur mycket det var och att de till och med svämmade över tallrikens kanter osv. Men för dom gjorde det ju inget, personalen gjorde ju som dom ville och de flesta andra patienter var ju inte där av samma anledning som mig. Men där i en miljö av okunskap med personal som saknade den professionella attityden och där mina dagar präglades av ensamhet, rädsla och otrygghet där skulle jag tydligen bli frisk från anorexi. En avdelning med patienter med så blandade problem att jag blev så otrygg att jag var rädd för vissa av de andra, jag var tvungen att låsa dörren om mig annars kom de andra patienterna in till mig, sa och gjorde konstiga saker. Det går omöjligt att förstå om man inte varit med om det själv och ja det är och var synd om dom det säger jag inget om, men jag kunde inte rå för att jag blev så jävla rädd jag visste ju inte vad dom var kapabla till.
/Madeleneersson
