Och vem är jag del 2
Då var vi där början på 2012 och jag skulle gå min sista termin på gymnasiet och inleda min tredje säsong i Sundsvallströjan. Allt borde ha känts otroligt roligt och spännande. Tyvärr så upplevde jag aldrig den känslan. Utåt sätt kanske det verkade så, men inom mig var det något helt annat. Jag var orolig, stressad och rädd. Det började hända något med mig och den känslan som jag alltid haft för fotbollen och glädjen till livet började sakta men säkert försvinna. Jag fattade inte vad som hände och trodde nog att de skulle vända ganska snabbt. Men det vände aldrig, det blev bara värre och värre. Jag blev knäskadad under försäsongen, började tänka på en massa annat än fotboll och jag var inte alls som förut. Trots skadan och allt som hände inuti mig så var jag tillbaka och med i april då serien stardade. Jag vet inte hur, men på något vis lyckades jag lura mig själv och nog många andra. Utåt försökte jag vara den gamla Madde så kallade "fotbollsmadde." Hon som fortsatte kämpa som tidigare, var superglad av att vara tillbaka och hon som brann för fotbollen. Men inuti mig var det något annat, det var inte roligt längre och jag ville ärligt talat inte vara med. Vi spelade oavgjort i premiären, fast vi borde vunnit. Jag var inte ens besviken över resultatet, jag brydde mig inte. Inte ett enda dugg faktiskt. Jag låtsades bry mig, låtsades vara besviken. Men inom mig snurrade en masssa annat, jag vet knappt själv vad. Så höll jag på i några veckor, jag talade inte om för någon. Jag visste att livet kunde pendla upp och ner, men den perioden tog aldrig riktigt slut. Presterade gjorde jag inte heller och tillslut blev jag bänkad. Utåt var jag ledsen, men sa att jag förstod efter som att jag inte prestrat det jag visat tidigare. Inombords var jag också ledsen, men inte för bänkningen. Jag vill ju inget hellre än att bli bänkad. Mitt i allt det här tog jag också studenten, en ganska bra student trots allt. Jag tränade dock på min student dag, för att jag alltid varit den som tränat och jag kunde väl inte missa en träning för fest tyckte jag. Sjukt när jag tänker efter. Under sommaren tillbringade jag min tid med att träna, sova, jobba och äta. Men i oktober när säsongen var slut och jag inte längre behövde tvinga mig iväg för att delta på fotbollsträningara, blev det bara ännu värre. Det var då sjukdomen började komma fram på riktigt. Jag jobbade, tränade som en idiot och där emellan hann jag inte mycket mer. Jag glömde som bort att äta eller det var en liten djävul som vuxit säg större och större i mitt huvud. Den djävulen ville att jag skulle sluta äta och träna så jag nästan inte orkade stå upp. Så levde jag tills den dagen jag bestämde mig för att flytta hem, den där söndagen i januari.
Vad som hände veckorna hemma i östersund då jag flyttat hem, innan vi tog kontakt med ätstörningsenheten har jag tänkt att skriva om i senare inlägg. Då har jag även tänkt att berättade om vad som hände efter det. Hoppas ni är intresserade och läser vidare!
/Madeleneersson
