Vad hände egentligen efter "kaosvecka?"
Jo jag blev inlagd.. Något jag aldrig trodde skulle hända. Det var fredagen den 1 mars 2013 och jag satt mig tidigit på morgonen i bilen tillsammans med pappa och mamma. De skulle köra in mig till sjukhuset och avdelningen där jag skulle bli inskriven. Det kändes bara konstigt och fel. Ena dagen klarade jag mig själv hemma, nästa dag var jag inskriven och behandlades för en sjukdom. Det var många timmar med velande hit och dit, tårar och skrik innan jag tillslut kom överns med alla omkring mig att gå med på inskrivning. Fast egenligen hade jag inget val, det var antingen eller. Inläggning var den vård de hade att erbjuda mig, jag var tydligen för sjuk för den andra vården. Då handlade valet alltså om inläggning eller inte. Idag förstår jag att valet var allvarliga än så, det var ett val mellan liv och död. Jag ryser när jag tänker på det och kan inte förstå att det tog mig så lång tid att ta det beslutet. Idag är valet självklart trots att jag inte är helt frisk än. I alla lägen vill jag välja livet. Livet kan vara svårt, kännas hopplöst och för jävligt, men det kan faktiskt också vara helt fantastiskt. Känslan av att få vara med nära och kära, känna lycka och bara leva. Det är oslagbart. Tro mig, för jag vet livets båda sidor. Man inser inte skillnaden för än man själv blir en del av det.
Jag tillbringade alla veckans dagar på avdelningen, men tilläts att sova hemma då jag annars vägrat. Det innnebar att min familj körde in mig till frukost och hämtade mig efter middagen. Sedan fikade jag kvällsfika hemma och fick sova i min egna säng. I flera veckors tid masserade mamma mig till söms och sedan låg hon där beredvid mig alla nätter under inskrivningen. Jag blev som liten på nytt, för det var ju faktiskt så att jag inte kunde ta hand om mig själv längre. På dagarna inne på sjukhuset hände det inte mycket. All tid gick åt till måltider, vila, blodprover, ekg osv.. De höll en otrolig koll på hur kroppen reagerade och hur den sakta men säkert skulle börja byggas upp igen. Avdelningen jag var på var en psykiskavdelning och jag har ingen aning om vad de andra patienterna där hade för problem. Jag brydde mig inte så mycket, hade fullt upp med mig själv. Det är så otroligt svårt att beskriva allt som hände och hur det var där inne. Man måste se det för att förstå, för det är verkligen sjukt hur man kan bli behandlad. En läkare sa till mig " Vi kan inte ha kvar dig här om du inte går upp i vikt, det kostar för mycket pengar.." Där satt jag med anorexi och fick höra dessa orden. Jag följde deras schema och kunde inte göra mer än så. Så kränkt som jag kände mig då, har jag aldrig känt mig tidigare. Skulle de skicka ut mig om jag inte gick upp i vikt? Viss vård är bra, men viss vård är också helt sjuk. De hade tyvärr ingen respekt alls för mig och brydde sig inte på något vis om vad jag sa. Jag kände mig inte längre som männika, utan någon som bara fanns och var där inne. De kändes som att de hela tiden ville trycka ner mig, inte en enda gång fick jag höra att jag gjorde det bra. Trots att jag alldtid åt upp all mat, inte klagade och gjorde prcis som de sa. Jag blir nästan ledsen av att tänka på det och är glad att jag idag kan känna mig som en riktig människa igen.
Jag var på avdelnigen från den 1 mars till 10 april, så en dryg månad. Egentligen skulle jag vara kvar längre, men jag skrev ut mig själv då jag kände att deras vård inte längre hjälpte mig. Det hade nästan börjat bli motsatt effekt. Anorexi är en pykisk sjukdom som ger utslag även fysiskt. Men jag fick ingen psykisk hjälp, det enda jag fick var mat, tabbletter mot ångest och prover på kroppen. Det var kanske det jag behövde i en månads tid, för det hjälpte trots allt och jag kom sedan att kunna leva själv en hel sommar. Men jag kände att jag hade hamnat på fel ställe och kunde inte längre stanna kvar. Jag ville ut i det friska livet, försöka komma tillbaka så snabbt som möjligt. Nu väntade en kamp hemma istället, för jag hade inte blivit mycket friskare där inne. Men jag hade i all fall ändrat mina vanor, slutat tränat och lyckats tränga bort en stor del ångest.
Jag ska forsätta skriva om sommaren i nästa inlägg och om ni har frågor om tiden på sjukhuset ellet något annat så fråga gärna i kommernarer så svara jag senare.
/Madeleneersson
