madeleneersson.blogg.se

Jag hade hela tiden tänkt sedan jag flytta hem att det skulle bli min bästa sommar någonsin. Men förutsättningarna för det var inte de bästa med tanke på vad jag gått igenom sedan jag kom hem. Så min bästa sommar någonsin blev det inte. Men det blev min första sommar utan fotboll, press, nervositet och jag hade så mycket tid till annat. Bara det var en stor skillnad och trots att det var som det var under den tiden, så blev min sommar helt okej. Jag har fina minnen att ta med mig och jag bevisade för mig själv och andra i min omgivning att jag klarade av en hel sommar på egen hand. Jag hade dock fortfarande kontakt med sjukhuset och åt enlingt ett matschema med näringsdrycker och allt var det innebar. Just då kanske det inte kändes så kul att sitta där med näringsdrycker samt äta på speciella tider, då alla andra i min omgivning levde fritt och gjorde som de själv ville och kände. Nu i efterhand förstår jag att det var värt det, det var trots allt en väldigt kort tid av mitt liv. Det har gjort att jag nu har så otroligt många fina sommrar att se fram emot.  

 

Jag försökte leva en sådan frisk sommar som möjligt just då och där och då så tyckte jag ändå att jag levde helt okej friskt. Jag kommer ihåg att jag brukade säga "Jag är typ frisk nu", men fick inte riktigt samma medkänsla. Då förstod jag inte vad de menade, men nu förstår jag. Jag var inte frisk i sommras. Visst direkt när jag kom in på sjukhuset så slutade jag träna, åt som jag skulle och  ångesten började sakta men säkert försvinna. Men det innebär verkligen inte att man är frisk, det jag gjorde var att börja följa läkarens rekomendationer för att kunna kämpa mot ett friskt liv. Det var liksom de första som var tvungen att göras för att vända det jag höll på att utsätta min kropp och själ för. Många undrar kanske hur jag kunde skriva ut mig själv och sen leva själv en hel sommar. Jag förstår hur ni kan tänka men grejen är den att jag tror att de var ett nyttigt steg för mitt tillfrisknade. Jag behövde inte lägre någon som höll uppsikt över mig och kände att jag själv kunde följa de rutiner jag var tvingad till. En sommar utanför sjukhuset tror jag snarare har gjort mig gott och för varje dag som gick och går känner jag att jag blir lite lite friskare. Det tar tid, men det har jag accepterat. Ibland får jag höra folk säga "Du är påväg att bli den gamla Madde", men jag ser det faktiskt inte så. Jag anser att jag är påväg att bli den "nya Madde", den friska tjejen som har så mycket hon vill göra här i livet. För jag kommer aldrig någonsin igen bli den jag var, det har jag accepterat och ser det faktsikt som possitvit att få börja på något nytt. Även jag har andra sidor än den "fotbolls Madde" jag var och jag känner att det är dax för hon att kliva fram. 

 

Tiden då jag var inskriven på sjukhuset bodde jag som sagt hemma med mamma och pappa. Men när jag skrev ut mig och vi började närma oss sommaren flyttade jag in hos min syster och hennes pojkvän. Där hade jag ett eget rum och jag kände mig verkligen som hemma. Om jag var borta någon dag, var de rättare sagt så att de undrade var jag tagit vägen. Jag är så otroligt tacksam för att jag fick bo där och önskar ibland att jag fortfarande bodde där. Det var ju som så väldigt mysigt och jag trivdes som fisken i vattnet. Det var tryggt att bo hos någon under sommaren, men också bra träning för mig att inte bo med mamma och pappa. Det gjorde att jag ändå var tvungen att ta ett större ansvar för mig själv och jag bevisade då att jag klarade mig väldigt bra. Den 1 agusti flyttade jag in till en lägenhet i Östersund som båda mina systar bott i tidigare. Det är en 1:a på 25 kvadrat och där bor jag även nu. Det är jättemysigt och jag gillar trots allt att ha min egen lilla lya. Jag flyttade ju hemifrån redan som 16 årig, så det var en frihet att få en egen lägenhet igen. Bara det gjorde mig lite friskare och friare. 

 

Trots att sommaren gick bra, så kände båda jag och min mamma att det vore bra med någon mer hjälp. Jag ville inte forsätta leva med en del sjukdom i mig och det är svårt att klara allt själv. Efter många om och men, velande hit och dit bestämde jag tillsammans med mamma att jag skulle gå i dagvården. Det är en slags vård för ätstörningspatienter som pågår i 8 veckor. I nästa inlägg ska jag berätta mer om mina åtta veckor där och hur man jobbar i en sådan behandling. 

 

/Madeleneersson